Någonsin nöjd?

Jag är fortfarande väldigt nöjd över att ha flyttat från Gäddvik till Bensbyn. Men så klart finns det alltid saker som man stör sig på, även om de kanske är pyttesmå i proportion till att det regnar in! Det är säkert inte förrän man har ett helt eget stall, om det nu någonsin blir så återstår att se, som man är helt nöjd. Då har man i alla fall bara sig själv att skylla på.
På många sätt är det skönt att inte ha lika mycket kollektivt ansvar i vårt stall, som det var i det gamla. Men jag kan ändå sakna det, för på något vis skapar det en sammanhållning. Förutsatt att alla kommer överens, och det har man ju fått lära sig ett antal gånger, att alla inte alltid gör. Så, nu ska jag sluta klaga. =)

Sus vill flytta till Stockholm, och tycker att jag ska hänga med. Hm. Inget beslut kommer att tas än, men om jag en dag ska flytta, så ska Cappe med. Och hur tusan har man häst i storstan? Måste det kosta multum, eller är alternativet att byta ner sig i standard och få ett oändligt avstånd med långa pendlingsavstånd. Nej tack, då betalar jag hellre. Jag som är så rik! Haha...
Att dessutom flytta en äldre häst 100 mil är kanske inte det smartaste man kan göra, men om jag flyttar så finns det inget annat alternativ. Sälja honom vill jag inte, och att hitta en lämplig fodervärd är nog hemskt svårt, och dessutom skulle jag oroa mig alltför mycket. Och det sista alternativet är inget alternativ, förutsatt att han inte skulle bli sjuk.

En annan sak som jag funderat på ett tag, är att helt skippa att ha honom försäkrad. Nu är han A1-försäkrad i Agria, med hög veterinärvård och lågt livbelopp. Livbeloppet känns ju helt meningslöst, och egentligen detsamma med att ha hög veterinärvård. För om något jättehemskt skulle hända (benbrott och tarmvred och sånt) så finns det ju ändå inget sätt att operera dem på här i norr. Lastar in en sjuk häst i transporten och åker otaliga mil är det väl ändå ingen som gör? Jag skulle absolut inte göra det i alla fall. Händer något allvarligt, då är det dags att säga adjö. Punkt.

Fullt ös!

Idag blev det en härlig ridtur i full fart, tillsammans med Lena och Gutten, Fanny och Elliot samt Ida och Aquila. Turen gick över banken och ut på Mulön och galoppen blev inte riktigt så samlad som vi hade tänkt oss, haha. Fullt jävla ös och Cappe skuttade som en annan unghäst! Nåja, ibland får man väl lov att tillåta sånna små glädjefnatt. :D

Tyvärr stördes vår härliga ridtur av två idioter bakom ratten. Vi var fyra hästar, med reflexer från topp till tå, och ändå blåser de förbi i 190 knyck! Okej, jag överdriver, men de körde alldeles för fort och alldeles för nära. Hur svårt ska det vara att förstå att det faktiskt på en millisekund skulle kunna hända en riktigt allvarlig olycka? Våra hästar är såklart trafiksäkra, men de är fortfarande stora, tunga, flyktdjur, det går ALDRIG att komma ifrån. Jag blir bara så jäkla upprörd!

Film.

Här är filmen från tävlingen och min ritt:

http://www.youtube.com/watch?v=qzJG3vt1LpQ

Vi vann nästan!

Ja, vi vann faktiskt nästan, och blev alltså tvåa i Lc:2! Visserligen endast med 161 poäng, och 57,5%. Grattis till mig! :D
Och detta trots att Cappe tyckte att det var en bra idé att stå på bakbenen i höger galopp, haha. Han hade enormt mycket energi, trots att jag verkligen red fram länge och ordentligt. Det kändes jättebra på volten precis innan start, men sen spände han sig en del under själva programmet. Säkert jag också. Men jag är jättenöjd, det var verkligen jätteroligt att prova på att tävla dressyr, och det blir helt klart fler gånger. Nästa år. :)

Det är dock tråkigt att han blivit tjorvig att lasta, han har börjat tjura som en jäkla barnunge, bu. För han tar ju hela tävlingssituationen med ganska stort lugn, tuggar på sitt hö och tittar nyfiket på de som går förbi.

Tusen, tusen tack till Susanna, Annica och Nina för all hjälp! Guld värt!