Intermezzo är död.

Usch.
Idag när jag kom till stallet så var grannboxen urstädad. Där brukade den stora svarta friesern Mezzo bo. Han som var vänligare än en lammunge och som gick själv från hagen. Nästan för snäll för sitt eget bästa i flocken, ibland.
Han fick mest troligt tarmvred, och jag är glad att jag inte var i stallet igår, då allt hände.
Idag kom de och hämtade kroppen, och det kändes viktigt att vara med. Dels för att få se honom en sista gång, men även för att faktiskt få se hur det går till när de hämtar en häst. Jag har aldrig varit med om det förut. Och jag kan inte påstå att det direkt kändes som en fin begravning, men han var ju ändå inte kvar där, det var bara hans kropp.

En dag i framtiden är det ju min tur att skicka iväg min Prins, och då kommer jag inte att vilja se på. Därför känns det skönt att se hur den sista färden går till i alla fall.

Det blev mååååånga klappar och pussar på Prinsen idag, vem vet när den sista dagen är kommen?